Kursen mot botten av Östersjön

Stefan Hogeborn, en av Sveriges mest meriterade dykare, berättar om hur det är att ha havets botten som arbetsplats och om upptäckten av vraket S/S Astrid.

Stefan Hogeborn jobbar som instruktör för dykningsbolaget OceanicTech, samtidigt som han är delaktig i expeditioner med vrakletarteamet Ocean X Team. Ett riktigt drömjobb som Stefan beskriver det, då han har fått möjlighet att utnyttja de synergieffekterna som fnns mellan fotografering och dykning.

Sedan 20 år har Stefan arbetat som fotograf på olika undervattensexpeditioner runt om i världen. Framförallt grottor, gruvor och djupa vrak, det vill säga platser med extremt lite ljus, har blivit Stefans specialitet. Han fotograferade bland an­nat den nyfunna sovjetiska ubåten S2 och hans bilder publicerades i medier över hela världen. För Stefan innebär jobbet som dykare ett stort antal dagar ute på sjön per år och dyk­ningar sker i alla sorters väderlag, även under isvatten.

Att vrakdykning skulle vara ett farligt arbete håller Stefan inte med om. Allt handlar om rutin och rätt förberedelse. Genom utbildningar och erfarenhet lär man sig att dyka på ett säkert sätt för att samtidigt veta hur man ska agera ifall något skulle gå snett. På så sätt blir dykningen en säker och otroligt häftig upplevelse försäkrar Stefan.

Oplanerad upptäckt
Sommaren var 2012 och Stefan var ute med vrakletarteamet Ocean X Team utanför Raumos hamn vid Finlands kust. Ocean X­teamet var egentligen ute efter att undersöka en mystisk cirkel på Östersjöns botten, men under expeditionens andra resa fick de tekniska problem och styrde i stället expeditionsfartyget Ancylus mot ett okänt föremål i närheten. Snart avslöjade teamets sjöscannrar att beslutet varit ett lyckokast. Framför dem på botten vilade ett okänt fartygsvrak.

Tillsammans med sina dykarkollegor begav sig Stefan ner mot vraket som befann sig på drygt 80 meters djup. I dykarutrustning ingick som vanligt, en torrdräkt och tuber med olika gasblandningar. Gasblandningarna används för att kunna hålla värmen i det kalla vattnet samt för att kunna undvika de två farorna med dykning: dykarsjukan och syreberusning. Innan nedstigning säkerställde Stefan att hans undervattenskamera fungerade. Vid en 80 meters dykning krävs en långsam nedstigning för att kroppen ska kunna justera sig till det ökande trycket. Eftersom syre blir giftigt för kroppen redan vid 30 meters djup, måste även andra sorters gasblandningar, såsom argon och trimix användas.

När de närmade sig botten signalerade Stefans kollega en uppmärksamhetssignal med sin fcklampa när vraket var i sikte. Stefan tog sig förbi ett ankare som låg vid sidan av vraket och kunde sen känna sitt hjärta rusa då han såg gallionsfguren. Det var en riktigt häftigt upptäckt berättar Stefan. Kvinnan hade en fantastisk lagerbladskrans täckt i guld.

Värdefull last
Vraket som teamet hittade visade sig vara lustjakten s/s Astrid, som på sin resa mellan Stockholm och fnska Raumo sänkts av den tyska ubåten U22 den 11 november 1916. Tyskarna hade under första världskriget sänkt fertal skepp i området, då de hade satt upp en handelsblockad för att stoppa införseln av lyxprodukter till Ryssland. Mycket riktigt kunde Stefan och hans team hitta ett antal trälådor i vrakets lastrum som de drog upp till skeppet. När de bände upp locket på trälådorna fann de 21 faskor vin. “Speciellt kul då det inte ens var vraket vi letade efter från början”, berättar Stefan.

En del av faskorna analyserades i London och där fastställdes att det rör sig om hundra år gamla faskor med Madeira och Portviner. Av de 21 faskor som plockats upp visade sig sju stycken vara drickbara och dessutom hålla hög kvalitet. Flaskorna kommer i sinom tid att bjudas ut på auktion, där en faska tros inbringa runt 150­ 000-200 000 kronor.

“Astrid var en av mina häftigaste upptäckter”, berättar Stefan. Vi brukar hitta mellan 3­-5 vrak varje år, men hon var speciell, inte bara på grund av de faskor vi hittade utan även för att vraket fortfarande var intakt. Masterna var kvar och galjonsfguren… Ja, den var den vackraste jag sett.

Text: Max Sihvonen
Foto: Stefan Hogeborn