Vårt dricksvatten går igenom flera processer innan det är klart att skickas ut i kranarna.

Hur får vi drickbart dricksvatten

Hur blir vattnet i våra kranar drickbart? Vilka processer krävs egentligen?

Innan vi har färdigt dricksvatten i våra kranar genomgår det flera processer för att få rätt kvalitet. Bland annat behöver pH, alkalinitet och hårdhet korrigeras för att det ska vara drickbart och för att undvika korrosion i ledningsnätet. Och det är där gasen kommer in i bilden. Vanliga gaser som används i vattenbehandling är koldioxid, syrgas och ozon och vårt kranvatten behandlas ofta med en eller flera av dessa tre gaser. Det är i reningsprocessens slutskede som vattnet behandlas med gas.

Karbonhalten regleras
Den totala längden på Sveriges kommunala dricksvattenledningar är ca 70 000 km, vilket motsvarar ca två varv runt ekvatorn. Dricksvattenledningar består oftast av gjutjärn, men även av stål och plast. I fastigheter består de av koppar, plast, stål med kopplingar, ventiler och kranar av mässing. Eftersom det är oundvikligt att metalliska material korroderar, ger man vattnet en sådan sammansättning att fasta faser av korroderad metall och joner i vattnet skapar ett tätt skikt som förhindrar att syre når metallytan och skapar fortsatt korrosion. Ett skikt av fler typer av fasta faser som rost, järnkarbonat och kalciumkarbonat ger järn– och stålledningar ett bra skydd. Därför är det viktigt att karbonathalten, dvs alkaliniteten, och kalciumhalten, dvs vattenhårdheten, regleras. Vattnets hårdhet är ett mått på koncentrationen av mineraler, i praktiken främst kalcium men i viss mån även magnesium. I Sverige mäts hårdheten i s k tyska grader. Hårdheten regleras framför allt för att hög och låg hårdhet kan orsaka problem. Hög hårdhet leder exempelvis till avsättning av kalktvålar och kräver dessutom hög tvättmedelsdosering. I vattenkokare bildas kalkavlagringar. Vatten med låg hårdhet är däremot korrosivt mot vattenledningar. Alkalinitet mäts som halten av vätekarbonatjoner (HCO3–). Hög halt innebär hög buffrande förmåga, dvs god möjlighet att tåla tillskott av syra utan att pH ändras kraftigt.

pH är måttet på vattnets surhet, dvs aktiviteten av vätejoner (H+). För att minska korrosiviteten höjs alkaliniteten och hårdheten vanligen med den s k kalk–kolsyrametoden, där bränd kalk (CaO) eller släckt kalk (Ca(OH)2) och koldioxid (CO2) tillsätts. Små och medelstora vattenverk låter ofta istället vatten passera krossad kalksten (CaCO3) efter det att koldioxid har tillsats för en bättre upplösning av kalkstenen.

Vatten desinficeras
Vattnet ska också desinficeras vilket antingen kan ske med en klorkemikalie (klor, hypoklorit, klordioxid), som har en långlivad effekt i ledningsnätet, eller med ozon eller UV–ljus. Båda är effektiva desinfektionsmedel men har en kortare livslängd. Ofta används metoderna i kombination. Sedan är vattnet klart att skickas ut i systemen och när vi vrider på kranarna har vi ett gott vatten med hög kvalitet att njuta av.